Rätten till kläder

Rätten till kläder har ofta hanterats som en intern statlig angelägenhet och trots att den nu återfinns i viktiga människorättsinstrument (framförallt UDHR och ESK) har den ännu inte fått något tydligt erkännande på den internationella scenen, inte ens i texter från kontrollorganet CESCR.[1] Vad denna svaga uppmärksamhet beror på är svårt att säga. Sepulveda et al. (2010) argumenterar för att bristen på vidareutveckling i nationella lagtexter beror på skillnader i kulturella behov och önskemål.[6] Men den förklaringen är, enligt James (2008), osannolik. Han menar att kulturella, miljöbetingade och ekonomiska variationer inom kulturella behov och önskemål säkerligen är lika tydliga i förhållande till rätten till kläder, som de är när det gäller andra delar av rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, t.ex. rätten till bostad och rätten till en god hälsa. Dessa båda rättigheter har tydliggjorts och vidareutvecklats inom internationell rätt. För att rätten till ändamålsenliga kläder skall bli tydligare och enklare att förstå måste den tas upp varje gång rätten till en tillfredsställande levnadsstandard avhandlas inom internationell rätt. Det kan visa sig nyttigt att diskutera frågan utifrån befintlig rättspraxis, med utgångspunkt i CESCR:s tidigare beslut i frågor som rör andra rättigheter som omfattas av artikel 11 av ESK. I fall som har gällt rätt till bland annat bostad, god hälsa, mat och vatten, har CESCR formulerat tydliga och i vissa fall omfattande kriteriebeskrivningar.[1][7] Craven (1995) menar att CESCR på samma sätt skulle kunna utveckla en praxis för rätten till kläder, men att bristen på uppmärksamhet från kontrollorganets sida dels visar att rätten till kläder inte är en fråga inom vilken enskilda stater kan utöva särskilt mycket kontroll, dels att kommittén inte anser den vara särskilt viktig arbetskläder inom städ.